Så många många år man haft självförakt till sin kropp, hatat det man ser i spegeln, lyssnat på andras klumpighet osv.
Här är jag idag......
Så mkt mer stolt över allt min kropp fått stå ut med.
Fött 3 barn, levt med matångest, anorexi i unga dagar som blev bullemi, psykisk påfrestning från omvärlden.
Idag har jag accepterat min kropp. Idag kan jag tom tycka jag är fin.
Klart även jag har dippar men för det mesta är jag mer än stolt. Gömmer mig inte längre och hittat kläder som passar min 25 kg överviktiga kropp.
Alltså på pappret och vågen enligt nån form av statistik.
Jag mår ju bra som jag är. Går jag ner ett gram blir jag glad men är less på kämpa mot något som andra mår bättre av än jag själv.
Det här är jag Sandra och jag är mer än bra!
Kan inte ni oxå känna att ni nått en gräns och plötsligt kan se det fina som så länge endast vart ångest??!
Är jag ensam om att acceptera min kropp och låta den vila från allt ont omvärlden vill???!
Kvällstankar och pepp till er som fortfarande kämpar!
Se er i spegeln och säg jag duger som jag är <3
Kärlek hörrni massa kärlek