Vågade ta steget att berätta om de jag så länge burit på.
Självklart var reaktionen som väntat och nu är jag ett steg närmare ljuset.

Att leva i ett ständigt mörker av sitt inre, att känna att jag kvävs av mig själv är inte hållbart.
Hela mitt liv har jag kämpat med allt möjligt och inser att jag aldrig har det lugnt och tryggt.
Ständig kamp med skuldkänslor, att göra fel och va så jävla inkompetent.
Jag kan många bra saker och jag är ingen ond människa men handlingar och agerande gör att det blir svårt för mig själv.
När ska jag tillåta mig själv att låta mitt inre bli en drivkraft och positivt?
Kanske nu ändå.....
Längre ner på botten kommer jag inte så nu kan jag klättra uppåt igen.
Ska bara hitta energin och orken.
Den man tror man har närmst och som man vill förlita sig på är kanske inte alltid den du utsett.

I dina ögon är jag inget annat än en börda och nolla......det är iallafall det du är bäst på uttrycka till mig!

Fortsättning följer.......