Så många många år man haft självförakt till sin kropp, hatat det man ser i spegeln, lyssnat på andras klumpighet osv.
Här är jag idag......
Så mkt mer stolt över allt min kropp fått stå ut med.
Fött 3 barn, levt med matångest, anorexi i unga dagar som blev bullemi, psykisk påfrestning från omvärlden.
Idag har jag accepterat min kropp. Idag kan jag tom tycka jag är fin.
Klart även jag har dippar men för det mesta är jag mer än stolt. Gömmer mig inte längre och hittat kläder som passar min 25 kg överviktiga kropp.
Alltså på pappret och vågen enligt nån form av statistik.
Jag mår ju bra som jag är. Går jag ner ett gram blir jag glad men är less på kämpa mot något som andra mår bättre av än jag själv.
Det här är jag Sandra och jag är mer än bra!
Kan inte ni oxå känna att ni nått en gräns och plötsligt kan se det fina som så länge endast vart ångest??!
Är jag ensam om att acceptera min kropp och låta den vila från allt ont omvärlden vill???!
Kvällstankar och pepp till er som fortfarande kämpar!
Se er i spegeln och säg jag duger som jag är <3
Kärlek hörrni massa kärlek

Ska det vara så att man tävlar med sig själv hur många dagar man fortfarande får vara frisk och må bra i denna annars sjukt mörka värld????
Så har min vecka varit.....
Överleva stress, trötthet, personalbrist, övertid och hålla ihop hemmet från världskrig och tvättexplosion!!!
1 arbetsdag och det känns ändå väldigt bra!
Men mkt corona nu.

Så less på höra.....så less på inte kunna planera.....
Saknar att umgås med vem jag vill när vi vill.......
Önskar alla en fin helg.
Ta hand om er där ute!!

Första veckan avklarad och så även Första helgen på jobbveckan.
Veckan gick ändå fort och smärtfritt trots ökade sjukfrånvaro och nu flertal coronasjuka bland oss pedagoger. Läskigt ändå hur detta blivit.
Hur som har jag försökt peppa mig själv denna vecka med goda frukostar och färgglada kläder. Hamnar ofta i svart denna årstid.
Tog ett beslut förra veckan att sluta platta mitt hår som jag gjort varje dag i snart 20 år. Älskar inte mina lockar även om ALLA andra gör det men tänker att jag är ju född med dom.....en av många saker jag måste börja tycka om och göra till min personlighet. Jag vantrivs och det är ett heltidsjobb att få till dessa lockar och få de att passa själen. Jag övar och kommer behöva göra det ett tag. Ser det som rehab både själsligt och repair för håret. Håret får vila, läka, växa och bli starkare. Ska försöka låta bli att platta iallafall någon månad helst fler men tror inte jag klarar det. Hur känner ni som har lockigt hår? Trivs ni i era lockar??
Laddar upp för ny vecka och hoppas jag inte blir sjuk i corona!

Hur ser det ut på era arbetsplatser och runt er?
Önsar er en fin vecka
Puss och kram