Direktlänk till inlägg 12 februari 2014
Alla man känner lever så olika liv och oberoende av varandra har man alltid något gemensamt.
Att ha sina vänner är det absolut svåraste.
Att låta en vänskap blomma för alltid även om jorden ibland blir mögglig och behöver bytas ut är bland det svåraste.
För vems uppgift är det att byta jorden??
Vems uppgift är det att se till att vänskapen blommar??
Är det bara min uppgift?? Eller bådas??
Har jag missuppfattat??
Förstår att alla har nog med sitt och är uppslukade av de lyckliga kärleksrika liv de lever, men en fråga passar jag inte in där? Kanske va jag bara dum och tro att det skulle blomma för evigt??
Sakta sakta har färgen på blommorna ebbats ut och saknaden gör väldigt ont.
Du var någon för mig, du är någon fortfarande.
Ibland är det bara svårt att svälja sin stolthet när man egentligen inte vet vad som orsakar den stenhårda väggen mellan oss.
Är lycklig när jag ser att du/ni ändå mår bra, men blir ledsen när jag inte får dela din/er glädje.
"ibland är det bara tillräckligt jobbigt att ringa ett samtal"
"För mig är du någon i hjärtat, saknar dig min vän på andra sidan luren"
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
||||||||
3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
9 | |||
10 |
11 |
12 | 13 | 14 | 15 | 16 | |||
17 |
18 | 19 |
20 | 21 |
22 |
23 | |||
24 |
25 | 26 | 27 | 28 | |||||
|