När man bara känner att man vill spola tillbaka tiden när den var mindre komplicerad, när man fortfarande hade kontroll.
Jag känner hur jag tappat fotfästet om livet och hur saker glider ur mina händer. Varje dag är en kamp.
Varje dag att vakna och behöva oroa sig och tänka va mer ska hända idag som jag ej kan kontrollera!
En rädska i kropp och själ och även en oro finns vad andra tycker och tänker om mig!
Jag som inte jätteofta bryr mig om att andra inte alltid tycker som jag hur blev det nu en så viktig fråga för mig???
Något förändras i min kropp och jag är på en så skör tråd.
Folk säger att de alltid finns när man behöver prata eler dylikt men när det verkligen gäller står man här med sin nakna själ och allt är bara tomt.
Alla man trodde stod nära och skulle ta emot när man faller är som bortblåsta Och jag kan fortsätta falla ännu djupare om så är möjligt!
Denna gång känns det faktiskt som att jag inte kommer komma ur min kris!
Är mörk under ögonen så inte ens smink kan täcka.
Har stressutslag i hela ansiktet.
Sover oroligt och ont i magen när jag vaknar.
Ser inte glädjen i lI vet längre och håller på tappa ansiktet om att allt är så bra!
Kan inte längre spela.
Bryter ihop av smärta i kroppen när ingen ser.
Alla mina beslut senaste året har bara varit Fel fel fel.
Orkar inte mer......
Varför ska livet och samhället vara så tufft? Varför kan man inte bara få leva i symbios där det finns mindre elaka personer och att fler kan känna en stark VI känsla??

Jag är inte ett offer bara en jävligt osmart och självkritisk person som absolut inte tror på mig själv i olika situationer!

Djup morgon!

Men solen skiner även idag så kan ha mina rosa C idag igen ???

Vem vet. Även jag kan få tur.....
Ber för mirakel just nu!!!