Och nu när jag rensat tankarna kan jag ju meddela att vi lyckades söndagshandla inför den långa veckan som väntar! Vad passar då inte bättre än lite söndagsfika efteråt!
Barnen älskar munkar och jag älskar toscabulle så de fick det bli =)

Svullat massa filmer idag och försökt drömma mig bort så man slipper känna så mycket. Funkar faktiskt för det mesta iallafall på mig!!! Suktar med en härlig fikabild!

Trevlig söndag kväll alla fina <3

Ivrig och tror matte har köpt nåt till honom =)

Ni vet när man bara är så otroligt tokstressad så man nästan känner att man inte får luft?! 

Där är jag just nu!

När allt runt dig bara låter högre och högre, du kan inte konsentrera dig på mer än en sak i taget, saker folk säger till dig bara försvinner sekunden efter den är berättad för dig....ja ni fattar.

Varenda tugga hörs jätte högt, allt som inte hör till min dag just den dagen kan irritera eller rent av få mig att få hjärtklappning.

Jag känner ingen glädje längre. Känner ingen kärlek. Försöker febrilt att jaga något jag inte kan få. 

Någon som uppmärksammar MIG. Någon som skämmer bort MIG.

Har insett att personen SANDRA håller på raderas ut.

Vem tackar mig för att jag sliter extra hårt på jobbet för de fina små stjärnorna jag har där? Vem tackar mig för att jag ser till att mina 3 söner har allt de behöver varje dag till skola och dagis? (Förstå mig rätt är min plikt men en otacksam plikt när man bara får skit tillbaka) Vem tackar mig för att jag efter 8 timmars jobb gör ytterligare ett 5 timmars jobb hemma med tvätt, städ, läxor, fixa ryggsäckar mm. Vem tackar mig för att jag alltid ställer upp på alla mina vänner utan att begära något i gengäld förutom respekt och ömsesidig kärlek.

Hela mitt liv har jag gjort allt som alla andra vill att jag ska göra!

Jag har blivit uppfostrad till att vara snäll och ödmjuk. Har ju nu insett att det inte alltid gjort mig gott. Älskar min omgivning så mycket att jag glömmer bort vad JAG vill och vad  JAG står för.

Har alltid varit beroende av att min omgivning ska tycka om mig.

Som liten när jag växte upp var jag bara i vägen. Bodde bara med min mamma och mina syskon. Min mamma hade så stora problem med sig själv att hon inte kunde hantera allt som hade med barn att göra. JAg var lycklig som hade min mormor och morfar. De rädda mig i många situationer där det kunnat gått betydligt sämre.

De jag tror ingen i min familj någonsin reflekterat över är att jag aldrig någonsin utmanat ödet. Jag har alltid kommit hem, har alltid gjort läxor, skolkade väl några ggr i högstadiet men aldrig annars, har på min höjd snott tuggummi, och aldrig druckit alkohol utan min mammas vetskap.

Har aldrig prövat droger och har inte legat runt med alla.

Vad mer kan man begära.

Jag har gjort allt för att vara perfekt!! Insåg för längesen att ordet perfekt inte borde få existera!!!!

Jag har 3 söner en man och 2 katter vad mer kan man önska????

Jo kärlek och uppmärksamhet.

Det gäller även i min vänskapskrets.

Att vara alla till lags 24/7 tär på ens inre.

Att aldrig kunna få vara spontan med den man lever med eller älskar för att intresset inte finns.Att bli utnyttjad av ens snällhet av vänner där man har svårt att säga nej. Att uppfostra 3 söner där deras viljor ibland är så starka att man som mamma går sönder inuti.

Att va alla dehär sakerna vad säger det om MIG?????

När man tänker efter känns det ju bara sjukt jävla dumt. Vad är jag för en mes som inte kan stå upp för mig själv......

Har liksom tappat allt. Vet inte längre om jag ska skratta eller gråta när jag vaknar på morgonen. Känner mig mest tom och plågad av min inre längtan efter något mer positivt och som ger mig energi inte tar!!

Väldigt rörig text idag men behövde bara vräka ur all frustrationen som finns just nu.

Jag försöker VARJE DAG att uppskatta de små sakerna i min vardag. Men ibland tar min storhet över och då hamnar jag här.......

Idag har jag ingen kärlek att ge.......men älska varandra som ni vill bli älskade och våga hoppas att ni nångång får gehör för er kärlek