Blir tokig av alla mina sjuka drömmar, onda kropp och mina stora behov av att uttrycka känslor.
Allt går liksom inte ihop just nu och det känns som jag kämpar mot mig själv! Allt i drömmarna är så verkligt och speglar sig också snarlikt i vardagen. Förvirrande verkligen!

Lider av den ständiga kamp jag har med mig själv och förväntar mig att andra ska förstå. Så är inte fallet. Alla förstår inte alls och där står jag besviken fast jag kunnat räkna ut att alla inte ska förstå, för alla är ju inte som jag!

Hatar när det blir såhär......de som alltid förstod finns inte mer........varje dag gör det ont!!!! =(

Jag försöker njuta av de bra stunderna men något dåligt inom mig tar gärna över!

Lördag och ska försöka vara en bra mamma nu!!!

Kram