Hade en super mysig kväll igår med min fina kollega Helena <3

Tänk vad inspirerad och uppslukad av en människas historier och upplevelser man kan bli.

Så kul när man hittar en människa som är så lik än själv fast ändå så annorlunda.

Mycket skratt och mycket bra prat fick vi över en pizza, gofika och gott kaffe.

O som många vet har ju ja mitt brinnande intresse för inredning vilket Helena oxå har så mkt av kvällen bestod av inredningsprat, vilket ja såg som mkt mkt trevligt!!

När vi suttit och pratat om tapeter o färger mm så bestämde vi oss för att svänga förbli bauhaus en snabbis innan mitt tåg hem skulle gå.

Det vi sökte var en cool fototapet till Helenas yngsta sons rum o ja tror vi hittade en vinnare =)

En mkt trevlig kväll som kanske inte hade ett lika trevligt slut =(

"Något gott som inte för något ont med sig!"

Vet såklart att det ska vara tvärtom men i mitt fall är det såhär.

Men en stor klump i magen och illamående satte ja mig på tåget från Jakobsberg igår =(

Visste ju inte riktigt vad som väntade när ja kom hem o var som vanligt väldigt orolig i kroppen.

O fel fick ja inte.

Efter någon halvtimmes ventilerande om mina fel o brister som ja för övrigt är fullt medveten om brast ja i tårar o kände mig som den mest hemskaste person som gått i ett par skor.

Från att ha blivit älskad från himlen o tillbaka av denna människa känns det nu helt tvärtom.

Känns som de ända ja gör är att irritera o såra med min närvaro =(

Känns som när ja va liten.

Ja var den klumpigaste o klantigaste ungen som fanns.

tappade allt o irriterade folk men framförallt min mamma pga av min klumpighet.

Känner samma känsla nu.

Min närvaro med den ja lever med blir ja nervös o spänd av, vilket gör att ja blir fumlig med händerna, tappar saker o känner mig bara ivägen.

Ta som min stackars mobil ja spräckte glaset på för någon veckan sen, samma där den tappade ja igen mitt framför nosen på karln fumlig som ja var när vi skulle handla på Willys o när ja böjde mig för att plocka upp den kände ja bara hur svetten lacka i mina handflator o kalla kårar på ryggen för ja visste ju inte hur han skulle reagera.

Var dock inte så farligt när han ytbrast: "ska ja ta din telefon i fickan eller?"

va ju snällt eftersom ja inte hade varken väska eller fickor på mig.

Men med skam i kroppen gick vi ju in o handla o allt kändes bara jobbigt.

Hur kunde allt bli såhär??

Vet ju varför men allt kan ju fan inte hänga på bara mig??

Eller kan det??

Vemodigt att gå upp i morse o med samma klump i magen men blir väl bra någon gång =/

Ska iallafall träffa min moster i helgen som anlänt till sverige från cypern så de är kul!!

Ha en fin helg ni andra

"inget liv är felfritt, det handlar bara om att sortera och njuta av det bra"