Så ledsamt att behöva känna denna besvikelse o frustration över hur folk beter sig o över hur illa man själv tar åt sig fast man inte ska.

Man känner sig skyldig fast man inte ska o de är väl de vissa människor vill att man ska.

Varför kan allt bara inte få flyta o att man känner att liiiiiittee glädje kan få tränga fram i de allt för dystra väggarna??!!

Så svårt att försöka hålla en "normal" profil när de ända man vill är att falla till marken o gråta ut!!

Att drömma om att allt vore annorlunda är en sak men att göra de till verklighet känns helt omöjligt.

När ska turen o drömmarna vända o blåsa åt samma håll?? Tomheten o besvikelsen ekar i kroppen o gör sig ständigt påmind.

Som en älva som tappat sitt stofft!! "på jorden är vi många men i min kropp är jag ensam"

Ta hand om varann <3 <3 <3

Känslan att de är måndag o man måste gå tillbaka till det där förbannade stället där man ständigt blir besviken o motarbetad känns sådär.

Spänningarna i kroppen o huvudvärken släpper ju inte heller, blir tokig!

Idag är det utv.samtal oxå med stora pojkarna, ska bli spännande o se hur fröknarna lagt upp detta!

Bara bita ihop denna morgon o hoppas på att dagen inte blir allt för jävlig!

Massa kärlek till alla som behöver <3